The Möhippa! Vad var det egentligen som hände?

Jag sitter vid datorn och skriver på bröllopsplanerna, snart klart, snart alla frågetecken uträtade, snart mejlar jag alla inblandade och kan tillslut pusta ut. Men innan jag är klar kommer han och avbryter mig..”Du..”

”John! Vad är det?!” Han viftar med en påse från Gina Tricot ”Du ska ha på dig det här.” Gina Tricot? Herregud, vad har han köpt nu?? Han?? Köpt?? Vänta.. Jag häller ut en bunt neonfärgade kläder.. Fel, inte John köpt.. Hjärnan knakar.

Nu i efterhand tänker jag tillbaka, hur fan kan jag inte ha fattat med en gång?! Möhippan såklart! Kanske för att jag inte trodde att det skulle bli såhär stereotypiskt möhippigt. Jag menar, vem sätter på sig en massa fjantiga kläder och inte har någon aning om vad fan som ska hända sen? En bride-to-be.. Jag sitter där och fumlar med kläderna, skrockar lite, fattar inget. ”Först ska du ta på dom här, sen dom här” säger John och viftar med lila och rosa kläder. Jag säger på skämt (PÅ SKÄMT!!) ”höhö, är möhippan igång eller?”. John svarar stelt ”Jag får inte svara på frågor.”

NEJ! Då går det upp för mig (trög)! Möhippan är igång! Jag får panik! Nej, men vi håller ju på och renoverar köket, jag har inte tid med det här, vad fan har dom hittat på, jag kan inte gå hemifrån, och barnen, vem ska ta hand om barnen?! Och köket! Och barnen!

”Du ska ha ögonbindel” säger John. Pff, glöm det ”Okej”, hör jag mig ängsligt säga. Skit.. Störda kläder och ögonbindel. Han sätter hörlurar över mina öron, bra musik. ”Hör du?” ”Mmm, bra! Nice låt!” Han höjer! Jag hör ingenting. Jag ser ingenting, jag hör ingenting. Jag blir utknuffad genom dörren. Jag svär, det hör jag.

Blind, döv och löjlig blir jag ledd ner för trapporna till tunnelbanan. Vi åker tunnelbana och jag lyssnar på Avenged Sevenfold. Jag håller Sofia i handen hela tiden, jag känner igen hennes handsvett och hennes gångstil när jag klamrar mig fast vid henne, rädd för att hon skulle släppa taget och jag skulle skita på mig av ensamhet!

Vi går av vid centralen, jag är då ganska säker på att det är centralen. Vi går och ibland tränger skratt igenom min musik. De skrattar åt mig!! Jag får stå still. Ser blixtar genom mina stängda ögon. De tar kort på mig!!

Tillslut tar någon av mig hörlurar och ögonbindel. Framför mig står nio fantastiska tjejer (den tionde tillkommer senare). Dom står och ler och skiner, jätteglada, skrattandes och alla tittar på mig. Jag tror jag börjar gråta. Så fina med vita linnen och de vänder sig om, ”Bellas crew” står det på ryggen. Jag känner mig speciell!

Picknick i Kungsan och sen beger vi oss mot Waxholmsbåtarna. Det är spännande, jag vet inte var vi ska, jag är glad och alla på hela båten är glada och tillslut går vi av i Vaxholm. Vi åker över till kastellet och jag fattar fortfarande inte vad vi ska göra när guiderna kommer och möter oss med glatt humör.

”Fångarna på kastellet” och vi får karta, tidtagarur, gåtor och blir indelade i två lag. OjojOJ vilken tävlingsanda alla har (och kondis, utom jag!), de kutar iväg som fan och jag lufsar efter med andan i halsen och blodsmak i munnen upp för trappor och ner i källargångar. I bollhavet skulle vi leta efter röda bollar, åh, herregud va jag grävde bollar, NAGLARNA gick av! Det sket jag i, jag skulle hitta röda bollar! Vi skulle inte nudda mark och klamrade oss fast vid kedjor och idag kan jag räkna till 24 (tjugofyra!) individuella blåmärken på smalbenen.

Tillslut förlorar mitt lag, med gott humör och det är dags att resa till vår slutdestination. I tre bilar tar vi oss till Sofias släktingars landställe uppe i Norrtälje. Där grillar vi och har det mysigt, går lite vilse på väg ner till bastun, men det gör ingenting. Vi bastar och hoppar från bryggan!

Jag får en present också! En present som passar min person perfekt! Och rätt färgval också! Är den inte helt helt helt awesome!? Tack mina finaste för den här fantastiska upplevelsen! ❤ Jag känner så mycket kärlek!

Annonser

2 thoughts on “The Möhippa! Vad var det egentligen som hände?

  1. Läste ditt inlägg idag med ett leende på mina läppar! Sjukt bra summerat av dagen och du skriver så roligt!
    Jag hörde dig också svära genom dörren när vi väntade i trapphuset 🙂
    Mina blåmärken på underarmarna var ju inte heller att leka med… Tror dom kommer synas ända fram till bröllopet.. Fan..
    Men det var det värt :):)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s